Hela livet har jag gått med känslan att jag vore annorlunda, att jag inte passade in. Generellt tyckte jag inte om att umgås med människor, jag höll mig helst för mig själv. I skolan hade jag vänner, men kände mig alltid utanför, och det var sällan jag tog hem någon. Jag har alltid varit oerhört kreativ och aktiv, haft svårt för att sitta still och koncentrera mig på saker som inte intresserade mig.
När jag var relativt ung så kom den första känslan av ångest, något som byggdes på under åren. När jag gick i gymnasiet och träffade en psykolog frågade hon mig om jag funderat på begreppet ADHD samt Aspergers? Klart jag hade gjort det, jag är ju dotter till två inom sjukvården. Jag kollade upp mer vad det handlade om och tyckte att ”detta är ju jag.” i April 2012, efter ett och ett halvt års väntan fick jag genomgå en utredning. Blanketter, samtal, frågor…om och om igen. Det enda som jag tyckte var intressant var psykologtesten, man skulle se var någonstans jag hade mina begåvningar, hur min sifferlogik var, minnet, associationer etc. Psykologen vart förundrad hur skilda mina resultat var. Vilket är mycket vanligt i neurologiska diagnoser. På vissa punkter såsom sifferminne & logik är jag ”underbegåvad”, men i andra sammanhang såsom associationsförmåga och verbal&språk förmåga, minne låg jag över istället.
I juni fick jag komma för återbesök för att få se resultaten. Det visade sig vara ADHD & Atypisk Autism, (dvs INTE Asperger diagnos, men en del utmärkande drag av det) samt stor misstänksamhet om dyskalkyli. Allt detta var inte direkt en nyhet för mig, nu hade jag det bara på papper.
Min ADHD ger sig uttryck i att jag ofta är rastlös, om inte kroppsligt så finns det alltid en inre rastlöshet. Jag brukar beskriva det som ett kugghjul som hela tiden tuggar i huvudet på mig. Jag är väldigt impulsiv, säger många gånger saker som kanske inte passar in för tillfället, pratar mycket och ofta väldigt fort. Jag har dessutom svårt att hålla koncentrationen på något som inte intresserar mig, men är det något som faller mig i smaken, då är jag en ihärdig lyssnare. Det mest positiva är min kreativitet, när den väl kommer igång är den nästintill oändlig. Jag ser idéer nästan överallt och det kliar ofta i mina pysselfingrar.
Jag tror nog att många vet, eller tror sig veta vad Aspbergers syndrom är. Men NEJ, man behöver inte vara översmart som Lisbeth Salander I Stieg Larssons trilogi, och man behöver inte vara empatilös och asocial. Hos mig uttrycker det sig genom mitt mindre sociala behov samt problemen som kan uppstå i gruppdynamiken. Jag har dessutom insett att mitt minne troligen grundar sig i detta. När det gäller siffror är jag värdelös, räknar fortfarande på fingrarna, kan inte multiplikationstabellen etc. När jag hör ett namn eller ser ett ansikte så är min hjärna som ett nätverk av kontakter som söker upp det jag letar efter. Jag är dessutom i STORT behov av struktur, saker och ting måste vara ordnade och jag måste veta vad som händer. Stress är också ett enormt problem för mig.
Nedan har jag tagit in information om vissa igenkännande drag hos en person med ADHD.
Om man har adhd har man svårt att:
- hålla kvar uppmärksamheten
- kontrollera sina impulser
- vara lagom aktiv
Många har också andra symtom, som
- problem med motoriken
- sen tal- och språkutveckling
- problem med att tolka sinnesintryck
- snabba humörsvängningar
- psykiska problem som stark oro, ångest eller depression
Många skulle nog känna igen sig till viss del,och det beror på att alla människor har ”inbyggda” diagnoser. Alla har vi något av detta. En viss del av befolkningen har såpass utmärkande drag att de får en diagnos, och andra ligger lite i gränslandet, (Som jag) Men det kvittar om man ligger i gränslandet eller inte, problemen kvarstår och vardagen kan likväl bli besvärlig. Jag klarade skolan otroligt bra, (när det gäller betyg) mycket till jälp av min kalender som alltid var överkladdad om hur jag skulle studera, kryssrutor, kom ihåg lappar etc. Jag är experten på att planera och skriva upp saker, att sedan faktiskt få de att hända, det är ett lite större problem. Tex handlingslistor, jag är otroligt duktig på att skriva upp vad som skall handlas, ordningsam, men 8 av 10 gånger glömmer jag lappen hemma.
Idag äter jag ångestdämpande medicin som skall hjälpa emot adhd, vilket jag tycker att den gör. Jag ägnar mig också mycket åt fysisk träning som hjälper min energi att ligga på ett mer normalt plan. Jag är lugnare och inte lika stirrig. Men min kreativitet lever kvar och rastslöheten kommer nog aldrig försvinna helt.
