1 December
Marken låg grå och kall framför hennes fötter. Trots stövlar och sockar låg den lika bar för henne som om hon vore barfota. Bakom henne packade modern ur bilen, knastret av skor över grusgången låg dovt i bakgrunden, då och då slog en dörr igen. Men Eyra´s blick låg fäst emot det svarta mörkret som låg tryckande framför henne. Hon befann sig en värld där ingen var inbjuden. Mörkret var hennes fiende, men samtidigt hennes vän. Lika tätt som skuggorna växte bakom fura och gran, grenade de sig i hennes hjärta. Månen stod högt på himlen den här aftonen den 1 december. Varför nu? Hon behövde honom mer än någonsin. Deras son behövde sin far mer än någonsin. Men likväl var han borta. Likväl var hans sida på sängen tom, och så skulle det förbli. Hur skulle hon hålla ihop för sitt barn? Hur skulle hon le och skingra julglädje när sorgen ruvade på hennes axlar.
Luften låg hög och kall omkring henne. För varje andetag hon tog slogs ett moln av ångor ur munnen på henne, sakta löstes de upp till intet, blev ett med naturen. En tår rann envist utmed kinden och hon torkade envist bort den med baksidan av handen.
”Det kommer nog snö snart.” Eyra rykte till och tog sig för hjärtat.
”Gubben, du skrämde mig. Jag var alldeles i mina egna tankar.” Lukas såg på sin mamma med stora blå ögon. Det var som att se sig själv som barn tänkte hon, satte sig ner på huk och drog en hans mörka lockar ifrån pannan. Samma mörka rufs, samma envisa blick som trängde ur de där ögonen.
”Vad sa du hjärtat? Jag hörde dig inte.” Sa hon och såg ursäktande på pojken som mötte henne med besviken blick. Snabbt försökte han dölja sitt misstag och drog istället tillbaka locken, därefter satte han mössan demonstrativt över pannan.
”Jag sa att det kommer nog snö snart.” Eyra log emot sonen och strök honom kärleksfullt över kinden.
”Hur vet du det?” Frågade hon, men Lukas rykte bara nonchalant på axlarna.
”Jag vet inte riktigt, men det är känslan i luften. Det känns liksom magiskt på något sätt. Tycker inte du det mamma?” Eyra såg bort emot skogen igen.
”Jag vet inte, kanske det kanske.” Hon var distant i tankarna igen. Det var en kraftansträngning att stanna kvar i nuet. Hon blundade under ett par sekunder och såg sedan på sonen igen. Hon log ett ansträngt leende. ”Men det vore väl skönt med lite snö såhär innan jul. Allt blir vackrare då. Eller hur.” Lukas tog sin mammas hand och tittade på henne med en oroad blick.
”Mamma?” Eyra såg på Lukas och försökte läsa hans blick. Vilka tankar fanns nu inom honom, hur kände han sig. Men han gick inte att läsa. Pojken var annorlunda, sluten, speciell, född med gåvor brukade hennes mor säga.
”Vad är det älsklingen??” Hon satte sig ner på knä och tog båda hans händer i sina.” Vad är det som bekymrar dig?” Vad tänker du på?” Han tvekade ett per sekunder, som om hans sökte de rätta orden, så att det inte skulle bli fel.
”Bara för att pappa dog….” Han tystande tvärt, snörvlade till och torkade snabbt bort tårarna som sakta rann nerför hans röda äppelkinder. Det gjorde ont i Eyra när hon såg sitt barn stänga inne känslorna.
”Du får gråta, det är okej. Du behöver inte vara stor och hålla det inne, då gör det bara ännu mer ont.” Han tittade upp på Eyra igen.
”Bara för att pappa dog…” började han igen. ”Blir det inte någon jul då??” Eyra slog armarna om sin son, och kramade barnet hårt. Hon drog in hans underbara doft och kysste sedan honom på kinden.
”Älskade barn, pappa finns här ibland oss. Han kommer att vara med oss, i våra hjärtan. Det kommer att bli en magisk jul, precis som alla andra.” Lukas tittade hoppfullt på henne.
”Men vem skall göra knäcken? Eller pepparkakshuset? och vem skall köpa tidningen???” Frågorna strömmade ur pojkens mun och Eyra skrattade åt hans charm.
”Knäcken kan nog jag fixa, mormor hjälper dig säkert med pepparkakshuset, och morfar kan nog köpa tidningen. Det kommer nästan bli som alla andra jular, jag lovar.
Han såg på henne och ett leende spreds över hans vackra ansikte.
”Lovar du det mamma, en jul precis som alla andra??” Eyra lyfte upp honom och började gå emot boningshuset.
”Precis som alla andra.”
2 December
Morgonen grydde klar och kall. I flera timmar hade Eyra legat vaken i sängen. Av och an hade hon vridit sig, men hon kunde inte somna om. Lukas hade tidigt på morgonen följt med hennes pappa in till affären för att sälja dagens varor. Själv hade hon klagat på huvudvärk och ville stanna henna. Hon blickade upp emot den tilltagande blå himlen. Nattens frost vilade fortfarande emot glasrutan och dess kristallartade karaktär ristade snirkliga mönster på rutan. Eyra låg med huvudet på kudden och följde dess vägar med ögonen. Innanför hennes ögonlock växte mönster fram ur frosten, blommor snirklade sig upp längs med den kalla rutan och snödroppar böjde sig ner över fönsterblecket. Hon slöt ögonen och begravde ansiktet i kudden. Världens ljud försvann och hon hörde endast sina hjärtslag slå på avstånd. Dova, dunkla slag. Hon andades tungt och försökte be sitt undermedvetna att ta sig samman. För en sekund hade det undermedvetna makten över henne, men tillslut drog hon ansiktet ur kudden och drog ett djupt andetag. ”För Lukas….” tänkte hon. ”Jag gör det för vår son.” Hon såg sig om i det lilla rummet, det rum hon haft under hela sin uppväxt. Ännu satt hennes bilder hon målat på väggen över skrivbordet. Stilfulla ansikten av änglar, bara ryggar av sjöjungfrur och nymfer. Enhörningar, älvor, drakar….alla fantasins väsen hade hon en gång illustrerat. Men hon hade för längesedan förlorat tron på den sidan av världen. Hennes sinne skulle befinna sig på den här sidan av floden, där kroppen hade makten över sinnet. Hon såg sig om och betraktade hyllen bredvid sängen. Tjocka böcker tyngde hyllskiva efter hyllskiva. Hon gick fram och ögnade igenom titlarna. Varje bok hade sin egen värld, varje blad hade varit ett steg bort ifrån verkligheten. Sakta drog hon handen över det dammiga hyllplanet. Mamma har inte dammat här på ett tag. Eyra log åt tanken. Till och med mössen hade varit framme. Spåren av en okänd besökare visade sig längs hela övre planet.
”Eyra, är du uppe än??” Hennes mamma knackade stilla på den vitlaserade dörren och klev in i det lilla rummet. Eyra vände sig om och log ansträngande. Modern lade en hög med nyvikta kläder på fåtöljen vid dörren. ”Jag lämnade kvar lite gröt i kastrullen åt dig. Det finns ägg också. Jag plockade dem i morse. Alldeles nya ser du.” Hon log och drog handen igenom det ännu mörkbruna året. Eyra log igen och nickade sakta. ”Du måste äta lite i alla fall.” Fortsatte modern.
”Behöver du någon hjälp då?” Eyra drog på sig ett par jeans och linne. Modern funderade en stund medans hon lade in några handdukar i garderoben. Eyra drog på sig en rödrutig skjorta och knäppte sakta knapp efter knapp.
”Jag vet inte, kanske kunde du plocka lite mossa adventljusstaken idag. Det är ju första advent ser du. Och det blir ju ingen advent utan någon mossa.” Hon blinkade menande åt dottern som skämtsamt kastade en handduk på sin mor.
”Jag kan nog behöva lite luft.”
”Ja, men ta på dig ordenligt bara.” Modern slog igen garderobsdörren och såg ut igenom fönstret som vätte ut emot en stor åker. ”Det är riktigt kallt ute, nästan 15 minusgrader. Om bara snön kunde komma, det skulle bli så mycket vackrare ute då.” hon suckade. ”Kommer du?” Eyra nickade och drog igen dörren efter sig.
Ute var det mer än riktigt kallt. Luften var hög, kall och bet i lungorna för vartenda andetag som hon tog. Rimfrosten klädde träden i glittrande girlanger. Solen vilade ännu lågt på himlavalvet, och skulle troligen inte klättra högre. Fadern hade redan satt upp julkärven och nu flög sidensvansar, domherrar och gulsparvar ikapp för att fånga upp de saftiga kornen som satt i de gyllene stråna. Eyra betraktade de små liven och styrde sedan stegen emot skogen bakom det röda boningshuset.
Först såg skogen liten och obetydlig ut, men ju närmre Eyra kom desto högre växte sig de majestätiska träden. När hon stod i skogsbrynet tvekade hon en stund för att gå in. Träden såg hotfulla ut där de stod på ståtliga stammar och vaktade skogens hemligheter. Hon vände sig om och såg det röda huset lysa som en obetydlig prick ett par kilometer bakom henne. Plötsligt brusade grenarna upp då en stor och kraftig vindil drog igenom trädens kronor. Vinden tog tag i hennes bruna lockarna och hennes mössa for av. Chockad försökte hon fånga den men, lika snabbt som den for av drog blåsten iväg med den. Irriterat stirrade hon efter mössan, men snart var den ute ur hennes synfält. Hon samlade sig snabbt och klev in under granarna. Det var som att stiga in i en fågelbur. Här inne nådde bara vinden de högsta trädkronorna, och istället höjde sig högljudda kvitter av fåglar av alla de sorter. Blågrön mossa sträckte ut sig över den frostbitna marken. Över stenar och rötter drog den. Nedfallna träd kläddes av dess granna färg. Aldrig någonsin hade Eyra sett skogen på ett sådant sätt som hon gjorde nu. Den var fylld av liv. Hon böjde sig ner för att plocka lite mossa. Men hejdade sig i farten. På marken framför hennes fötter låg någonting som liknade en sko. Hon satte sig ner på knä och betraktade noga den lilla tingesten. Visst var det en sko. Med snören och allt. Men vems var den? Den var inte mycket större en hennes tumfingernagel. En docksko? Hon tittade närmre på den. Ett brak längre in i skogen rykte upp henne ur funderingarna. Hon ramlade bakåt och stirrade in mellan träden. Ett nytt brak hördes och nu kom Eyra snabbt på fötter. Vad var det? En älg? En björn? Hon lyssnade igen och stirrade blint in mellan träden. Men hon såg ingenting. Ur tomma intet kom en ny, om inte kraftigare vindpust som drog igenom skogen. Eyra kom på fötter och började rusa emot åkern. Men hon stannade abrupt, mossan..hon var tvungen att ta med mossa. Snabbt rykte hon till sig några tussar av det gröna guldet, kom sedan på fötter och rusade emot ljuset.