Krossade hjärtan…..
Slår än i mörkret
Sargade strupar…..
Sjunger en ljuv melodi….
Sårade kroppar….
Dansar i skenet
Förbannande ord…
Byts ut mot en utopi
Tårar på kinder…
Torkas av vinden
Svidande sanning…
Glöms bort av en lögn
Klagande tanke…
Ersätts av hopp, finns i en dröm.
Brännande ondska…..
Svalkande godhet
Svärtande stål….
Putsas av smeden
Spetsade kroppar….
Begravs hos vår moder, i ett förevigt svartnat hål.
(Bild ifrån Google.se)
Jag såg precis en film som gjorde mig ganska upprörd. ”Odd Girl Out”. Handlar om hur en tjej blir trakasserad i skolan, nätet etc. När jag såg filmen blev jag påmind om min egen skolgång, hur ont i magen jag hade varje dag.
Jag förstår mig inte på människor, varför är vi så elaka?? Vi är en grym ras som på många plan är alltför simpla för att kalla oss den smartaste arten.
Det är inte många som vet om min berättelse, och inte många bryr sig heller. Nu skall jag inte jämföra min skoltid med filmen jag nämnde, men för mig var det ett helvete.
Från första gången när jag åkte buss själv i förskolan har jag haft någon som trakasserade mig på ett eller annat sätt. Det handlade först bara om psykisk mobbning, såsom glåpord och elaka kommentarer, men ju äldre jag blev, desto värre blev mobbningen.
Jag flyttade till en ny skola när jag var 11 år, och jag minns att allt jag hoppades på var att få kompisar som jag kände mig accepterad hos, men här blev allt värre.
I början lät jag mig hackas på, jag sade sällan ifrån. Sade jag ifrån skrattade man bara åt mig. När jag började högstadiet bad jag att inte få hamna i samma klass som min mobbare, men så blev fallet. Men nu fanns det också andra som hängde på. Livet på högstadiet blev också ett helvete, det var också här som den fysiska mobbningen började. Men en dag sade jag ifrån, rent fysiskt. Och det blev tyst. Det som dock gjorde saken värre var att en av mina mobbare fick diplom och stipendium som årets stjärnskott. Han hade lyckats vända ett antal IG till G. Jag ville bara ställa mig på scenen och skrika. Jag hade inte fått en lugn stund i skolan men ändå gått ut med toppbetyg, men ändå sade ingen någonting.
På gymnasiet blev jag inte direkt utsatt, men jag var alltid udda, hade inga riktiga vänner. Kanske hade jag lärt mig att människor är inte att lita på.
Människor är så snabba på att döma varandra, det som inte passar in i formen skall inte accepteras, och där var jag. Det kvittar vem man är, eller om man ändrar på någonting. Mobbaren hittar alltid en ny öm punkt.
Så ni som någonsin mobbat en annan människa, eller tryckt ner någon för en annans åsikt, kläder, hår, vad som helst….rannsaka dig själv. Det är bara du som visar en svaghet.
Jag har blivit starkare efter vad jag gått igenom, men tyvärr är finns det även mobbare i min ålder. Dessa människor finns överallt, och vem som helst kan bli det.
Det finns vacker musik och så finns det Sarah Brightman. Hon är gudomlig, underbar. Hörde hennes skiva Eden när jag kanske var 8 år och sedan dess har hon varit en del av mitt stora musikbibliotek. Hon sjunger på ett kraftfullt, men samtidigt mjukt och vackert. Ni som inte lärt känna denna brittiska, ta er tid och gör det. ;D
(Bild ifrån Google.se)
Jag blir trött, arg och ledsen på att människor dömer mig utan att se till orsaken.
Många har säkert sett den egentligen löjliga debatten på facebook, bara för att jag ifrågasatte yttrandefriheten i vårt land.
Jag dömer inte människor som tillhör andra partier, kulturer etc. Men jag blir frustrerad när jag gång på gång måste försvara min åsikt, och hela tiden ta emot nya slag med den enda orsaken att det inte är ”accepterat”.
Jag accepterar att andra tycker annorlunda, men jag accepterar inte att ta skit. Ni som känner mig personligen förstår bättre varför jag står för min åsikt, och varför jag inte viker mig. Ni som inte vet, håll er utanför.
Den enda som vet hur utvecklingen ser ut i vårt land är framtiden själv, men jag tror personligen att händer kommer ingen agera nu, så kommer samma som gamla misstag begås om och om igen.
Vad folk än tycker och säger så kommer jag fortfarande stå stark och vara en stolt patriot.
(Bild ifrån Google.se)
Plugg=Pengar i plånboken för mig.
Jag har varit pank alltför länge för att tillhöra det kvinnliga könet. För mig är det en plåga att bara få fönstershoppa, men aldrig köp något. Dessa darlings vill jag bara haaaa…..
Grymt snygga….
(Bild ifrån Google.se)
Jag har fått en del kritik för att jag lägger upp”rasistiska” länkar på facebook. Rätt är att jag har lagt upp länkar, fel är att dessa är rasistiska.
Jag har aldrig skrivit något rasistiskt eller uppvisat ett rasistiskt beteende. Jag har för tusan släktingar som är afroamerikaner, och jag har aldrig varit osympatisk åt dem.
Anledningen att jag lägger upp dessa ”rasistiska” länkar är att det är vilka nyheter som helst, men de syns bara inte i media på samma sätt, och gör de det så är dessa retuscherade. Ganska klurigt faktiskt, med tanke på att Sverige skall vara ett land som lägger upp ocensurerat material i media, det var iallafall det jag fick lära mig när jag gick i skolan.
Men personligen känner jag ett påhopp, varför får inte jag tycka som jag vill??
Varför skall samhället ”mobba” de som inte har en ”politisk sett” godkänd ideologi.
Sedan har jag funderat på om det finns folk som kanske adderat min nationalistiska anda+mitt tyska släkte till att jag skulle vara nazist?? Kan på en gång säga att så är inte fallet. Jag bär mitt släkte med stolthet, men någon nazist skulle jag aldrig vara, jag har judeblod i ådrorna. Det skulle typ vara att ”pissa” på sig själv ju.
Tänker inte lägga ner mer tid på att försvara min åsikt, jag står för det jag står för, och skulle någon ha problem med det så säg det!
Jag är en stark individ som har ryggrad och jag tänker aldrig vika mig för samhället.
(Bild ifrån Google.se)
Jag tror att det är många tjejer som precis soo jag älskar Dirty Dancing, Moulin Rouge etc. Igår såg jag en grym film på samma nivå.
Burlesque med Christina & Cher. Awesooome. <3
De kallar oss ungdomar
De kallar oss ungdomar, på vägen mellan liten och stor.
Inte mogen nog att bära sitt liv i sina egna händer, inte liten nog att gråta utan mor.
De kallar oss barn, när vi är i vägen, när de skall sköta sitt.
En förtvivlad kamp går vi igenom,
genom en kolsvart förvirrad skog.
Utan ljus i mörkret, vandrar vi på okänd jord.
Ingen riktig stig håller oss i kurs,
Ingen hand att hålla i, ingen som ger oss skjuts.
Vi tröstar efter kärlek, finner ej vår tro,
vi gömmer oss bakom det yttre och låter det bero.
Vi vill inte gråta när alla andra ser.
Vill inte erövra den kärlek någon oss ger.
Jag är som ni, en ungdom i kamp.
Jag är som ni, ett barn på livets ramp.
Vi finns i livets matta,
Vi är vävda av dess garn,
Vi är av samma kött och blod,
Och de kallar oss barn.
(Bild ifrån Google.se)
Efter andra världskriget fick inte Tyskland längre sjunga den första versen i sin Nationalsång offentligt, det är iallafall vad jag fått höra. Den ansågs opassande.
Men personligen förstår jag inte varför, den handlar ju bara om hur den egna nationen är det ”högsta” över alla nationer. Och är man en riktig nationalist är nog så fallet. Man står tillsammans som bröder när det är kris och håller samman, vad som än händer.
För mig finns det två nationer som står mig nära hjärtat. Mitt älskade Sverige och mitt älskade Tyskland som alltid har varit en del av mitt liv.
För mig fanns inte en mormor, det var Oma. Vi firade St:Nicolaus och fick en stor strut med godsaker när vi började första klass.
När jag var liten frågade jag mamma varför jag inte hade någon mormor, och då förklarade hon att Oma var min mormor. Jag har vuxit upp med dubbla traditioner, släktresor etc. Det enda jag saknat, och saknar än idag är att vi aldrig fick chansen att få tyska som ett andra modersmål.
Deutschland in menie Herz. <3
Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt,
wenn es stets zu Schutz und Trutze
brüderlich zusammen hält.
Von der Maas bis an die Memel, von der
Etsch bis an den Belt.
Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt.
När jag var liten fick jag ibland höra klyschan att alla tyskar är nazister, dumma i huvudet etc. Vilken rasism…eller!!??
Jag har funderat kring begreppet rasism. Det är ju en ständig diskussion kring detta ”ämne”. Vi får inte längre säga negerboll, det ska fint och neutralt heta”chokladboll”. (Höhöhö…inte för mig inte.) Noggerblack fick inte heta Noggerblack…jaha. Tintin som skrevs när ”neger” fortfarande fick uttalas, tas bort. Undrar egentligen hur länge det får heta ”Schwarzkopf??-rakt översatt ”Svartskalle”, eller varför blir vi ”västerlänningar” inte arga när man säger Magnum White, vitlök etc. Jag bara undrar…jag känner mig ju inte kränkt av detta. Så varför känner sig de andra kränkta?
Det är egentligen ett helt missförstånd av begreppet ”rasism” iallafalla i mina öron. På nationalencyklopedins hemsida står det inget om att den ”vita rasen” är över den ”svarta rasen” i naturens ideologi. Det står om raser, yttre drag, kännetecken etc. Men inget om svart& vit. Jag kanske har helt fel…
Men om vi ska gå efter dagens normer, så fine…då får jag kalla mig RASIST.
