Slår än i mörkret

Sargade strupar…..

Sjunger en ljuv melodi….

Sårade kroppar….

Dansar i skenet

Förbannande ord…

Byts ut mot en utopi

 Tårar på kinder…

Torkas av vinden

Svidande sanning…

Glöms bort av en lögn

Klagande tanke…

Ersätts av hopp, finns i en dröm.

Brännande ondska…..

Svalkande godhet

Svärtande stål….

 Putsas av smeden

Spetsade kroppar….

Begravs hos vår moder, i ett förevigt svartnat hål.

(Bild ifrån Google.se)

 De kallar oss ungdomar, på vägen mellan liten och stor.

Inte mogen nog att bära sitt liv i sina egna händer, inte liten nog att gråta utan mor.

De kallar oss barn, när vi är i vägen, när de skall sköta sitt.

En förtvivlad kamp går vi igenom,

genom en kolsvart förvirrad skog.

Utan ljus i mörkret, vandrar vi på okänd jord.

Ingen riktig stig håller oss i kurs,

Ingen hand att hålla i, ingen som ger oss skjuts.

Vi tröstar efter kärlek, finner ej vår tro,

vi gömmer oss bakom det yttre och låter det bero.

Vi vill inte gråta när alla andra ser.

Vill inte erövra den kärlek någon oss ger.

Jag är som ni, en ungdom i kamp.

Jag är som ni, ett barn på livets ramp.

Vi finns i livets matta,

Vi är vävda av dess garn,

Vi är av samma kött och blod,

Och de kallar oss barn.

(Bild ifrån Google.se)